Har ni funderat på nyårslöften? Jag har aldrig egentligen lovat något dyrt och heligt inför det nya året, mer haft ambitioner om att träna mer, hålla ordning på mina papper och äta mer raw food, typ. Förutom en gång. Då lovade jag inför mig själv och ett hundratal vänner i form av en facebookstatus (så att jag inte skulle kunna fuska) att inte shoppa kläder eller prylar som inte hade ett uttalat miljötänk på ett helt år. Vi snackar alltså inga som helst spontaninköp hos kedjorna på jobblunchen bara för att man gick förbi och bara för att det var billigt. För det hade jag gjort innan. Ofta.
Ett av mina största intressen var att shoppa. Tragiskt, eller hur? Och jag vet att det finns en himla massa, främst tjejer tror jag, som delar det intresset. Att vara intresserad av mode, skönhet eller heminredning tycker jag är ett fullkomligt värdigt intresse och inget som är mindre på riktigt än att gilla fotboll, friluftsliv eller matlagning, men att ha shopping som intresse, nej. Hade vår värld varit oändlig och jag hade skitit pengar, absolut, men som läget är nu, nej.
Så från att ha varit tjejen som köpte i princip allt hon ville, så länge hon hade råd, blev jag istället tjejen som suktade och undvek att gå förbi affärer för att inte trilla dit. Var det tråkigt? Ja. Var det effektivt? Otroligt.
Jag blev proffs på att hitta ekologiska alternativ, men eftersom utbudet var ganska torftigt fortfarande på modefronten, resulterade det främst i att jag konsumerade väldigt lite. Och kände jag att jag behövde shoppa loss, var jag redan en fena på vintagemode.
Plötsligt kunde jag gå igenom en hel affär utan att känna att jag behövde köpa ett dugg. Att fönstershoppa blev ett sätt att inspireras, så samma sätt som när man bläddrar i ett glossigt modemagasin och nog liknade det mesta jag blev sugen på något som jag redan hade (eller enkelt kunde få tag på second hand eller till och med tillverka själv).
Efter ett tag försvann begäret helt och visst känner jag fortfarande sug efter fina saker, men begär, nej. Nu shoppar jag med eftertanke och medvetenhet. Behöver jag något, till mig själv, mitt barn eller hemmet, köper jag det. Och vill jag ha något (utan att verkligen behöva det, för hur mycket behöver vi verkligen för att leva, jo ytterst lite) köper jag det också. Men jag väljer vad, varifrån, när och hur mycket. Utan att låta reklamen, vännerna, tidningarna och samhället bestämma åt mig.
Resultatet blir äkta shoppinglycka och inget som man glömmer bort nästa dag och har tröttnat på efter några veckor. Noga utvalt, helt enkelt. Och oj va mycket bättre kläderna känns eller inredningsprylen ser ut, när jag vet att det inte är barn som har tillverkat dem och att inga kemikalier sprids via dem i mitt hem eller till min familj. Och när vi pratar om saker till mitt älskade lilla barn som ännu inte kan göra egna medvetna shoppingval, ja då blir så klart känslan förstärkt i kvadrat.
När Källa, för så heter min dotter, föddes, bestämde jag att jag bara skulle köpa ekologiska kläder och giftfria leksaker till henne. Och det har jag också hittills gjort. Jag kan inte skydda henne från allt skit här i världen, men hon ska baske mig inte få i sig gift på grund av mig och mina ogenomtänkta och okunniga val. Och som tur är betyder inte Källas mammas miljöpolitiska ståndpunkt att hon bara får leka med kottar och bark och ha på sig växtfärgade påsar till kläder. Det är nya tider nu. Ekotjusiga tider.
En liten person som är för viktig för att vuxna ska fortsätta shoppa omedvetet.